Uppdatering, whoho!
En tagresa pa fjorton timmar ar vad man har varit med om for att aka mellan "hemorten" Pune och Multikulturella Hyderabad. Tagstationen i Pune med inte bara en gammal tant som star och vantar talmodigt utan over tre dussin otaliga manniskor, lagg till avforing pa jarnvagssparen och doften darifran plus den enorma trangseln sa kanske du kan rakna ut till halften hur tagstationen kanns har. Nar taget kom utbrotts det en san panik att man fick akta sig for att inte bli nertrampad. Manniskor som skulle av och pa samtidigt, vilken pars! Vi hade 2 klass biljetter med sovplats och har talar vi ingen lyx. Kupeer utan dorran, trangt som fan och en san skitlukt att man till och med vaknade, om man overhuvudtaget lyckades slumra till dar man halv lag med vaskan krampaktigt i famnen. Folk som tigger i kontrast till intresserade Indier som bjuder pa kakor och vill veta vart man kommer ifran. Indien ar verkligen kontrasternas land. Alla ar vi pa vag mot samma mal, till en del av Indien som Pakistan en gang i tiden ville skulle tillhora de. En stad som lever i harmoni, muslimer och hinduer sida vid sida. Dock har vi hamnat mitt i ett gammalt groll just nar vi befinner oss i denna fantastiska stad. 1992 sa forsorde nagra fundamentalistiska hinduer en Moske och i dagarna kommer domstolsbeslutet om detta. Vi ar darfor "strandsatta" pa organisationen vi besoker har. Hade varit otroligt intressant att fa besoka fler stallen har i Hyderabad men det gar ingen nod pa oss. Henry Martin Institut som vi besoker har en helt fantastisk anlaggning, lite utanfor city. Har finns ett lugn jag aldrig trodde jag skulle hitta i Indien. Grasmattor och frisk luft! Devotion pa morgonen efter frukost kvart i tio, som ar en stund for meditation, bon eller bara en lugn stund, dar vem som helst far dela med sig av nagot de varit med om eller sa vill nagon bara ge oss andra en tanke for dagen. Mitt i vad Indierna sjalva tror kommer bli ett "uppror" i staden finner vi lugn pa denna fridfulla plats vi nu ar. Henry Martin Institut jobbar med forebyggande och overbryggande Peace arbete mellan olika religiosa grupper och det har varit sa inspirerande att fa ta del av genom lektioner deras arbete, men ocksa fatt besoka en del av deras arbete i praktiken.
Forutom praktiken har i Indien sa flyter det privata livet pa bra ocksa. Har fatt bo en natt pa lyxhotell och fatt en permission fran vara kara madrasser dar hemma. Sovit i en vit drom till sang, duschat i varmt vatten for forsta gangen pa fem veckor och tittat ut over Pune genom enorma glasfonster pa femte vaningen. Som i en film varit mitt i en surralistisk drom. Druckit mousserande vin i ett vitt hav av fluffiga kuddar och kant mig som en prinsessa. Men snabbt vaknade jag ur den drommen och hamnade tillbaka i den vardag vi faktiskt lever i har i Indien och som faktiskt ar sa mycket mer spannande och utmanande. Men att slangas mellan de tva varldarna tag otroligt mycket pa krafterna.
Nar den har veckan ar over ar det bara nio veckor kvar och det kanns helt stort att det redan gatt over en och en halv manad. Saknaden efter er dar hemma borjar gora sig lite pamind och det gar inte en dag dar ni inte finns i mina tankar. Men det har aventyret som jag befinner mig pa skulle jag inte byta ut mot allt guld i hela varlden. Kanslan av att utvecklas hela tiden ar otrolig! Att aka till Indien ar det basta jag nagonsin gjort. Jag vill sa mycket mer i livet som jag nu har kommit fram till att jag ser fram emot att fa ta tag i allt det nar jag kommer hem. Just nu gillar jag laget i detta "man tar det for vad det ar" land och ar lycklig in i sjalen for att jag vagade ta steget att ga pa flygplanet pa Arlanda den 20 augusti.
Forutom praktiken har i Indien sa flyter det privata livet pa bra ocksa. Har fatt bo en natt pa lyxhotell och fatt en permission fran vara kara madrasser dar hemma. Sovit i en vit drom till sang, duschat i varmt vatten for forsta gangen pa fem veckor och tittat ut over Pune genom enorma glasfonster pa femte vaningen. Som i en film varit mitt i en surralistisk drom. Druckit mousserande vin i ett vitt hav av fluffiga kuddar och kant mig som en prinsessa. Men snabbt vaknade jag ur den drommen och hamnade tillbaka i den vardag vi faktiskt lever i har i Indien och som faktiskt ar sa mycket mer spannande och utmanande. Men att slangas mellan de tva varldarna tag otroligt mycket pa krafterna.
Nar den har veckan ar over ar det bara nio veckor kvar och det kanns helt stort att det redan gatt over en och en halv manad. Saknaden efter er dar hemma borjar gora sig lite pamind och det gar inte en dag dar ni inte finns i mina tankar. Men det har aventyret som jag befinner mig pa skulle jag inte byta ut mot allt guld i hela varlden. Kanslan av att utvecklas hela tiden ar otrolig! Att aka till Indien ar det basta jag nagonsin gjort. Jag vill sa mycket mer i livet som jag nu har kommit fram till att jag ser fram emot att fa ta tag i allt det nar jag kommer hem. Just nu gillar jag laget i detta "man tar det for vad det ar" land och ar lycklig in i sjalen for att jag vagade ta steget att ga pa flygplanet pa Arlanda den 20 augusti.
Vecka 3.
Man blir sa otroligt inspirerad har borta i Indien. Man ar ocksa sjukt forvirrad, gar runt med fragor man inte kan besvara riktigt an och det i sig ar otroligt frustrerande. Vem ar jag? Vem vill jag vara? Vad vill jag gora med mitt liv? Vilken roll ar min i detta stora universum? Livet har i Indien flyter pa aven om man gar omkring med dessa existensiella fragor 24/7. Vi besoker massor av spannande platser och traffar manga kreativa, passionerade, harliga manniskor som delar med sig av sitt driv. Nya tankar om socialt arbete och socinomens roll i samhallet, varan framtida roll vands upp och ner. Massor av inputs som redan vecka tre oppnat upp en helt ny varld som vi inte visste fanns. Det ar helt klart tydligt att socionomutbildningen i Sverige missar mangder av lardomar genom att vara ganska sa fyrkantig. Sorgligt att inte alla far ta del av samma aventyr. Aven fast vi har langa dagar och fulla veckor med studiebesok och seminarium sa ar det klart vi hinner med att ha roligt med hela ganget ocksa. I veckan har vi varit pa bio och sett Step up i 3D. Har aldrig varit med om en san aktiv och sprudlande biopublik. De visslade, hejjade pa och var allmant hogljuda och aktiva under hela filmen. Hur roligt som helst. Vi har lart kanna tva skona grabbar under veckan som varit, bade jobbar pa TAA - the academic advisors, dar vi varit under veckan. Bushan och Chandan heter de. Chandan var var privata chauffor och fick utsta trotta, fnittrande tjejer hela dagarna langa. En eloge till honom. Bushan som vi dopt om till brorsan var var "guide" och hjalpte oss att oversatta nar det behovdes och fatt oss att kanna oss trygga och glada under veckan. Vi har fatt tva vanner for livet, tva overbeskyddande broder. Igar bjod vi de till oss pa forfest och utgang och vi fick alla varsin ros och en penna. :) haha. Sen tog de ut oss pa stan och vilken kvall det blev! Vi akte till et fem stjarnigt hotell och kande oss totalt malplacerade och helt felkladda. Hamnade pa hotellets nedreplan och blev inslappta till en mork korridor. Dar mottes vi av det coola stallet. I Pune finns det alltsa ett fem stjarnigt hotell med en "hemlig" underground club! Vem kunde ha gissat det. Bra DJ och skona manniskor. Dansade hela kvallen lang, traffade engelskman och hade sa kul. Baste kvallen pa lange, valbehovligt verkligen. Idag ar jag dock en aningens trott och seg och den planerade pluggdagen har forsvunnit. Ska ha lite myskvall med 'familjen' ikvall och tar tag i pluggandet imorn istallet. Har borjat forelska mig i det har landet med sina kontraster och oppna manniskor. Vi far se om jag kommer hem den femte december eller inte. :P
veckan som varit.
Nu har ännu en hektisk vecka passerat och igår var det avslutning med indiska studenter på deras universitet. Det blev ett kulturellt utbyte där vi svenskar sjöng ett medley inspirerat av de svenska årstiderna, vår, sommar, höst och vinter. Avslutade med en Abba låt så klart, men det verkade inte som någon av indierna hade hört talas om de, för de var väldigt svårflörtade under försöken att få de att klappa med. Det har som sagt varit en hektisk och mycket lång vecka, med långa dagar och mycket intryck. Har inte orkat ta mig ner till Internet cafet utan det får bli en summering av veckan som varit här nu istället.
I måndags var vi på Bharatiya Vidya Peeth University och välkomnades genom en “välkomst ceremoni” De skvätte vatten, satte en färgprick i pannan och hällde ris i håret på oss. Sen blev det solo sång från en av studenterna. En föreläsning om hur de indiska familjerna ser ut och hur de ser ut i förhållande till de svenska. Sedan delades vi in i mindre grupper och fick följa med en student hem, på “hembesök”. Vi fick åka två bussar och resan tog 45 minuter och kostade 4 kr ca. Att åka buss i Indien är en upplevelse, man får hoppa på i farten och ordet skumpigt har fått en helt ny innebörd. Tjejen vi fick följa med hem bodde med sin mamma, pappa, bror, farmor och faster i ett hus bestående av hall “vardagsrum”, två sovrum där det ena var sovrum/förråd och kök. Otroligt söt familj och om man ska beskriva indier med ett ord så är det definitivt gästvänliga. Vi blev bjudna på lita mat och chai och satt länge och pratade om olikheterna och likheterna mellan Indien och Sverige. Det bästa var nog när en av tjejerna kommenterade min längd, hon fråga hur lång jag var och sedan sa hon att hon tyckte att den passade min personlighet, haha. Indier är för underbara! En annan kommentar som jag själv inte hörde men som en av mina kompisar har berättat för mig, var när vi var och shoppade och ett gäng indier stod och pekade på mig och skrattade och sa 5 feet tall, haha. Okej jag är mycket längre än alla här, men det känns inte så jobbigt som jag trodde att det skulle göra vilket är skönt, men tjejerna i min lägenhet tycker att det är bra att jag är lång för jag syns ju i alla fall i havet av människor.
Tisdagen blev en lång dag också med ett 12 timmars pass. Bussfärd som man aldrig trodde att man skulle överleva och en busschaufför som var mycket för att lägga sig på tutan. (Jätte irriterande, ville drämma till honom med mitt paraply) Vi åkte ut i bushen till en by som är självförsörjande. Ledaren i byn växte upp där och har varit den enda överlevande i sin pluton under kriget och fick sedan ett uppvaknande vilket i sin tur ledde till att han ville förändra den situation som var i byn. Från att ha varit en fattig by genomsyrad av alkoholism till att bli ett ledande exempel för andra byar i hela Indien. Han har rest över hela världen, tom. varit i Sverige på konferens. Intervjuats av BBC och CNN, vunnit massor av priser. Idag lever han som byns ledare 75 år gammal, äger inget utan sover i byns tempel och äter hos familjerna där. En spännande dag, men alldeles för lång för att orka vara nyfiken och pigg hela besöket.
Onsdagen spenderade jag och tre andra swindiander på ett HIV/Aids hem för hemlösa barn. De bor uppe i bergen långt bort från avgaser och tutande bilar för att få en skyddad uppväxt borta från människors dömande och plus att den friska luften hjälper de att må bra och slippa bli sjuka. Ett starkt upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva. Såklart tuff, men en fantastisk dag blev det, men massa lek och mycket glädje.
I fredags var jag på besök på en NGO organisation som heter SOFOSH som är knytet till ett av Punes större sjukhus. Där hjälper man fattiga och utsatta att få hjälp med ekonomisktstöd till mediciner och betalning av sjukhusvistelser. Det har också hand om adoptioner, fosterhemsplaceringar. Fångar upp patienter som behöver hjälp och skickar de till rätt organisationer. Vi fick en rundtur på sjukhuset som såg ut som en institution från andra världskriget. Väldigt organiserat men inte direkt rent, sett ur västerländska ögon. Många sjuka barn och vuxna som satt överallt och avdelningen för brännskadade var det värsta jag har sett. Detta besök var nog tuffare än HIV barnhemmet, där fanns det ändå glädje, men här fanns det bara sorg och sjukdom. I Indien tar man nämligen livet av sig genom att hälla lacknafta över sig och sen tända på. Ett hemskt öde, för man hamnar de flesta gånger i en sån chock att man i brinnande tillstånd uppsöker hjälp och därför dör man inte utan de flesta hamnar just på avdelningen för brännskadade och får i läkande tillstånd gå igenom enorm smärta. Otroligt stark och hemsk upplevelse. Direkt därefter fick vi besöka barnhemmet där barn bor innan de blir bort adopterade. Så många söta små ensamma barn som lämnats bort av sina mammor. Jag vill ta med mig alla hem! Det var tufft att se de ligga där helt hjälplösa och med en sån tomhet i ögonen. Vi träffade dock på ett äldre par som adopterat två flickor från Indien, varav en av flickorna själv nu skulle adoptera en dotter. Hon var ensamstående kvinna som nu skulle adoptera ett barn till Sverige och detta är ovanligt här i Indien så hon och hennes historia hade hamnat i Pune Times. Jätte mycket att träffa dessa nybakta morföräldrar som kom från Skåne. Man fick verkligen hemlängtan efter allt denna dag.
Sänder med en avslutnings bild från vårat försök till utgång. :)
Ta hand om er vänner!
KRAM
I måndags var vi på Bharatiya Vidya Peeth University och välkomnades genom en “välkomst ceremoni” De skvätte vatten, satte en färgprick i pannan och hällde ris i håret på oss. Sen blev det solo sång från en av studenterna. En föreläsning om hur de indiska familjerna ser ut och hur de ser ut i förhållande till de svenska. Sedan delades vi in i mindre grupper och fick följa med en student hem, på “hembesök”. Vi fick åka två bussar och resan tog 45 minuter och kostade 4 kr ca. Att åka buss i Indien är en upplevelse, man får hoppa på i farten och ordet skumpigt har fått en helt ny innebörd. Tjejen vi fick följa med hem bodde med sin mamma, pappa, bror, farmor och faster i ett hus bestående av hall “vardagsrum”, två sovrum där det ena var sovrum/förråd och kök. Otroligt söt familj och om man ska beskriva indier med ett ord så är det definitivt gästvänliga. Vi blev bjudna på lita mat och chai och satt länge och pratade om olikheterna och likheterna mellan Indien och Sverige. Det bästa var nog när en av tjejerna kommenterade min längd, hon fråga hur lång jag var och sedan sa hon att hon tyckte att den passade min personlighet, haha. Indier är för underbara! En annan kommentar som jag själv inte hörde men som en av mina kompisar har berättat för mig, var när vi var och shoppade och ett gäng indier stod och pekade på mig och skrattade och sa 5 feet tall, haha. Okej jag är mycket längre än alla här, men det känns inte så jobbigt som jag trodde att det skulle göra vilket är skönt, men tjejerna i min lägenhet tycker att det är bra att jag är lång för jag syns ju i alla fall i havet av människor.
Tisdagen blev en lång dag också med ett 12 timmars pass. Bussfärd som man aldrig trodde att man skulle överleva och en busschaufför som var mycket för att lägga sig på tutan. (Jätte irriterande, ville drämma till honom med mitt paraply) Vi åkte ut i bushen till en by som är självförsörjande. Ledaren i byn växte upp där och har varit den enda överlevande i sin pluton under kriget och fick sedan ett uppvaknande vilket i sin tur ledde till att han ville förändra den situation som var i byn. Från att ha varit en fattig by genomsyrad av alkoholism till att bli ett ledande exempel för andra byar i hela Indien. Han har rest över hela världen, tom. varit i Sverige på konferens. Intervjuats av BBC och CNN, vunnit massor av priser. Idag lever han som byns ledare 75 år gammal, äger inget utan sover i byns tempel och äter hos familjerna där. En spännande dag, men alldeles för lång för att orka vara nyfiken och pigg hela besöket.
Onsdagen spenderade jag och tre andra swindiander på ett HIV/Aids hem för hemlösa barn. De bor uppe i bergen långt bort från avgaser och tutande bilar för att få en skyddad uppväxt borta från människors dömande och plus att den friska luften hjälper de att må bra och slippa bli sjuka. Ett starkt upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva. Såklart tuff, men en fantastisk dag blev det, men massa lek och mycket glädje.
I fredags var jag på besök på en NGO organisation som heter SOFOSH som är knytet till ett av Punes större sjukhus. Där hjälper man fattiga och utsatta att få hjälp med ekonomisktstöd till mediciner och betalning av sjukhusvistelser. Det har också hand om adoptioner, fosterhemsplaceringar. Fångar upp patienter som behöver hjälp och skickar de till rätt organisationer. Vi fick en rundtur på sjukhuset som såg ut som en institution från andra världskriget. Väldigt organiserat men inte direkt rent, sett ur västerländska ögon. Många sjuka barn och vuxna som satt överallt och avdelningen för brännskadade var det värsta jag har sett. Detta besök var nog tuffare än HIV barnhemmet, där fanns det ändå glädje, men här fanns det bara sorg och sjukdom. I Indien tar man nämligen livet av sig genom att hälla lacknafta över sig och sen tända på. Ett hemskt öde, för man hamnar de flesta gånger i en sån chock att man i brinnande tillstånd uppsöker hjälp och därför dör man inte utan de flesta hamnar just på avdelningen för brännskadade och får i läkande tillstånd gå igenom enorm smärta. Otroligt stark och hemsk upplevelse. Direkt därefter fick vi besöka barnhemmet där barn bor innan de blir bort adopterade. Så många söta små ensamma barn som lämnats bort av sina mammor. Jag vill ta med mig alla hem! Det var tufft att se de ligga där helt hjälplösa och med en sån tomhet i ögonen. Vi träffade dock på ett äldre par som adopterat två flickor från Indien, varav en av flickorna själv nu skulle adoptera en dotter. Hon var ensamstående kvinna som nu skulle adoptera ett barn till Sverige och detta är ovanligt här i Indien så hon och hennes historia hade hamnat i Pune Times. Jätte mycket att träffa dessa nybakta morföräldrar som kom från Skåne. Man fick verkligen hemlängtan efter allt denna dag.
Sänder med en avslutnings bild från vårat försök till utgång. :)
Ta hand om er vänner!
KRAM
