karolajnes

Nu har ännu en hektisk vecka passerat och igår var det avslutning med indiska studenter på deras universitet. Det blev ett kulturellt utbyte där vi svenskar sjöng ett medley inspirerat av de svenska årstiderna, vår, sommar, höst och vinter. Avslutade med en Abba låt så klart, men det verkade inte som någon av indierna hade hört talas om de, för de var väldigt svårflörtade under försöken att få de att klappa med. Det har som sagt varit en hektisk och mycket lång vecka, med långa dagar och mycket intryck. Har inte orkat ta mig ner till Internet cafet utan det får bli en summering av veckan som varit här nu istället.

I måndags var vi på Bharatiya Vidya Peeth University och välkomnades genom en “välkomst ceremoni” De skvätte vatten, satte en färgprick i pannan och hällde ris i håret på oss. Sen blev det solo sång från en av studenterna. En föreläsning om hur de indiska familjerna ser ut och hur de ser ut i förhållande till de svenska. Sedan delades vi in i mindre grupper och fick följa med en student hem, på “hembesök”. Vi fick åka två bussar och resan tog 45 minuter och kostade 4 kr ca. Att åka buss i Indien är en upplevelse, man får hoppa på i farten och ordet skumpigt har fått en helt ny innebörd. Tjejen vi fick följa med hem bodde med sin mamma, pappa, bror, farmor och faster i ett hus bestående av hall “vardagsrum”, två sovrum där det ena var sovrum/förråd och kök. Otroligt söt familj och om man ska beskriva indier med ett ord så är det definitivt gästvänliga. Vi blev bjudna på lita mat och chai och satt länge och pratade om olikheterna och likheterna mellan Indien och Sverige. Det bästa var nog när en av tjejerna kommenterade min längd, hon fråga hur lång jag var och sedan sa hon att hon tyckte att den passade min personlighet, haha. Indier är för underbara! En annan kommentar som jag själv inte hörde men som en av mina kompisar har berättat för mig, var när vi var och shoppade och ett gäng indier stod och pekade på mig och skrattade och sa 5 feet tall, haha. Okej jag är mycket längre än alla här, men det känns inte så jobbigt som jag trodde att det skulle göra vilket är skönt, men tjejerna i min lägenhet tycker att det är bra att jag är lång för jag syns ju i alla fall i havet av människor.



Tisdagen blev en lång dag också med ett 12 timmars pass. Bussfärd som man aldrig trodde att man skulle överleva och en busschaufför som var mycket för att lägga sig på tutan. (Jätte irriterande, ville drämma till honom med mitt paraply) Vi åkte ut i bushen till en by som är självförsörjande. Ledaren i byn växte upp där och har varit den enda överlevande i sin pluton under kriget och fick sedan ett uppvaknande vilket i sin tur ledde till att han ville förändra den situation som var i byn. Från att ha varit en fattig by genomsyrad av alkoholism till att bli ett ledande exempel för andra byar i hela Indien. Han har rest över hela världen, tom. varit i Sverige på konferens. Intervjuats av BBC och CNN, vunnit massor av priser. Idag lever han som byns ledare 75 år gammal, äger inget utan sover i byns tempel och äter hos familjerna där. En spännande dag, men alldeles för lång för att orka vara nyfiken och pigg hela besöket.

Onsdagen spenderade jag och tre andra swindiander på ett HIV/Aids hem för hemlösa barn. De bor uppe i bergen långt bort från avgaser och tutande bilar för att få en skyddad uppväxt borta från människors dömande och plus att den friska luften hjälper de att må bra och slippa bli sjuka. Ett starkt upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva. Såklart tuff, men en fantastisk dag blev det, men massa lek och mycket glädje.



I fredags var jag på besök på en NGO organisation som heter SOFOSH som är knytet till ett av Punes större sjukhus. Där hjälper man fattiga och utsatta att få hjälp med ekonomisktstöd till mediciner och betalning av sjukhusvistelser. Det har också hand om adoptioner, fosterhemsplaceringar. Fångar upp patienter som behöver hjälp och skickar de till rätt organisationer. Vi fick en rundtur på sjukhuset som såg ut som en institution från andra världskriget. Väldigt organiserat men inte direkt rent, sett ur västerländska ögon. Många sjuka barn och vuxna som satt överallt och avdelningen för brännskadade var det värsta jag har sett. Detta besök var nog tuffare än HIV barnhemmet, där fanns det ändå glädje, men här fanns det bara sorg och sjukdom. I Indien tar man nämligen livet av sig genom att hälla lacknafta över sig och sen tända på. Ett hemskt öde, för man hamnar de flesta gånger i en sån chock att man i brinnande tillstånd uppsöker hjälp och därför dör man inte utan de flesta hamnar just på avdelningen för brännskadade och får i läkande tillstånd gå igenom enorm smärta. Otroligt stark och hemsk upplevelse. Direkt därefter fick vi besöka barnhemmet där barn bor innan de blir bort adopterade. Så många söta små ensamma barn som lämnats bort av sina mammor. Jag vill ta med mig alla hem! Det var tufft att se de ligga där helt hjälplösa och med en sån tomhet i ögonen. Vi träffade dock på ett äldre par som adopterat två flickor från Indien, varav en av flickorna själv nu skulle adoptera en dotter. Hon var ensamstående kvinna som nu skulle adoptera ett barn till Sverige och detta är ovanligt här i Indien så hon och hennes historia hade hamnat i Pune Times. Jätte mycket att träffa dessa nybakta morföräldrar som kom från Skåne. Man fick verkligen hemlängtan efter allt denna dag.



Sänder med en avslutnings bild från vårat försök till utgång. :)
Ta hand om er vänner!
KRAM